Anhörigstödet blev en vändpunkt för Rolf

På golfbanan märkte Rolf för första gången att något inte stod rätt till. Trots att hustrun spelade med röda golfbollar slog hon på någon annans vita boll när hon blev stressad. Det var för snart åtta år sedan. Sedan dess har Rolf levt med frågan: Hur länge ska jag orka?

Hustrun brukade ha koll på allt

Rolf, som egentligen heter något annat, beskriver sig som ”trött i själen”. När han berättar om livet före hustruns Alzheimers sjukdom tåras ögonen.

Hustrun brukade ha koll på allt, hon var först med att lära sig att hantera datorn när den kom och lärde sedan Rolf. När Rolf var i väg på jobbresor jonglerade hon med eget arbete, vardag och familjeliv hemma i radhuset.

– Hon har alltid ställt upp för mig och gjort allt. Hur länge ska jag orka göra detsamma för henne? Hur vet jag när jag inte orkar längre – och vad händer då? säger Rolf.

Har nästan blivit fångar i hemmet

Hustruns osäkerhet ökar i takt med sjukdomen och hon upprepar samma fråga om och om igen. Saker försvinner i hemmet och hon minns inte hur de ser ut när hon letar efter dem. Allting oroar henne. Modet har försvunnit och hon vågar inte längre svara i telefonen.

I början hade Rolf mer tålamod med sin hustrus sjukdom och brusade inte upp.

– Idag blir jag ofta arg och får då genast dåligt samvete. Jag vet ju att hon inte kan rå för att det är så här, säger han.

Det är svårt att komma hemifrån och sjukdomen har nästan gjort dem till fångar i hemmet. De vänner Rolf minst av allt trodde skulle höra av sig när hustrun blev sjuk, förvånade honom genom att ringa ofta och titta förbi över en fika. Deras oväntade omsorg värmde.

Samtidigt gjorde det ont när nära vänner tystnade och inte längre hörde av sig.

– Säkert beror det på en rädsla för att råka säga något som kan göra mig ledsen. Samtidigt måste ju sorgen få ta plats och det är inte farligt att vara ledsen. Det som i stället gör ont är när folk tystnar och drar sig undan, säger Rolf.

När krafterna inte längre räcker

Idag är hustrun på en dagverksamhet för personer med demenssjukdom ett par gånger i veckan och enligt personalen trivs hon när hon är där. Sjukdomen gör dock att hon ogillar förändring och det är en kamp varje gång hon ska åka dit. De dagar hon är på dagverksamheten försöker Rolf spela lite golf och umgås med familj och vänner. Men han tycker det är svårt att koppla av när det har varit en pärs att få henne dit.

Han kan ansöka om korttidsboende en vecka i månaden. Men eftersom hustrun har svårt för förändringar oroar han sig för hur de återkommande flyttarna skulle påverka henne. Rolf tror att en direkt flytt till ett permanent boende skulle vara mindre påfrestande, den dag hon inte längre kan bo kvar hemma.

Ett beslut fyllt av motstridiga känslor

Även om hustrun fortfarande bor kvar hemma saknar och sörjer Rolf den livskamrat och samtalspartner hon en gång var. Det var länge sedan de kunde dricka kaffe vid köksbordet och prata om innehållet i morgontidningen.

Han brottas med skuld och skam över att snart inte längre orka vårda henne hemma. Samtidigt längtar han efter den lättnad som en flytt skulle kunna innebära.

Men ensamheten skrämmer honom och han fasar för tystnaden när hustrun inte längre finns där.

Dotterns oro blev en vändpunkt

Det var dotterns oro för honom som gjorde att han tog kontakt med Göteborgs Stads anhörigstöd för hjälp. Det blev ett långt första samtal.

– Anhörigkonsulenten var fantastisk! Han tog sig tid och lyssnade. Samtidigt var han rak och tydlig med att jag måste ta hand om mig själv, för att orka i längden. Om jag inte gör det, finns risk för att jag går in i väggen snart och då är vi i ett mycket svårt läge, säger Rolf.

En samtalsgrupp där män vågar känna

Anhörigkonsulenten bjöd in till samtalsgruppen Gubbröran som ses varannan onsdag för att prata om livets olika glädje- och sorgeämnen. Några av männen är änkemän, medan andra har sina livskamrater kvar i livet antingen hemma eller på ett boende.

– När jag kom till samtalsgruppen första gången så fick jag frågan om hur JAG mår – inte hur min fru mår, som alla andra brukar undra. Det var ovant och faktiskt lite omtumlande, säger Rolf.

Tryggheten gör att deltagarna vågar öppna sig och berätta hur de mår. Alla i gruppen vet och förstår.

 – Jag har valt att berätta om livet som anhörig för att andra män i en situation som liknar min ska förstå att de inte är ensamma. Vi är många. Jag tror att vi män behöver träna på att visa känslor och våga vara ledsna inför andra. I den här gruppen är det tryggt att vara det, säger Rolf.